Litteraturföreningen Stanza – som enligt egen utsago är ”ett rum där den etablerade litteraturen kan få bryta sig ut från bibliotekens gråa kostym av institution och möta sin publik över en öl eller kaffe samtidigt som publiken kan få ta del av andra genrer än poetry-slam” – gästades i torsdags av Maja Lundgren. Eventgänget hade sett fram emot att få se denna säregna kvinna live i över en månads tid. Tidpunkten hade inte kunnat bli bättre. Lördagens 80-talsextravaganza med Lili & Sussies återförening på Regnbågsfesten , som redan så här i förväg kan utnämnas till veckan high-light, behövde vägas upp med lite traditionell finkultur.
Eventgänget var väl
pålästa inför kvällen och var därför helt på det klara med att vi inte förstod ett dyft vad det hela skulle handla om. För att inte riskera att bli placerade längst in i lokalen och helt sakna chans till diskret sorti om djupsinnigheterna skulle bli outhärdliga hängde vi på låset till Inkonst när portarna slogs upp kl. 20. Vi fick bordet närmast utgången. Nöjda med vår möjlighet till snabb reträtt slog vi oss ner med var sin vardagseventsläsk. Vid presentationen av kvällens ämne fick vi reda på att den franska skrivarverkstaden Oulipo har 35 medlemmar. 19 av dem är döda, men de är ursäktade från gruppens möten. Gruppens ständigt provisoriske sekreterare Marcel Bénabou, vars bok ”Varför jag inte skrivit någon av mina böcker” har kommit ut på svenska i höst, var först ut på scenen. Han höll ett kort anförande på engelska med så parodisk fransk brytning att det lika gärna kunde ha varit kommissarie Clouseau som stod där. Därefter skulle han läsa ett stycke ur boken… På franska!!! Redan då började man fråga sig hur folk kunde sitta där med sina rödvinsglas som om denna kväll var den naturligaste sak i världen och inte en HippHipp-sketch om kulturaftnar. Efter fransmannen kom en svensk författare upp på scenen. Med verklig inlevelse och utan så mycket som en antydan till skratt läste han bl.a. ungefär så här: ”Du säger ambulans. Jag säger doktor. Du säger bandage. Sen tänker jag. Jag säger svart. Du säger kråka. Jag säger flaxa. Sen tänker… du.”
Sen var det äntligen dags för Maja Lundgren. Hon hade gjort om den svenska översättningen av marseljäsen så att hon ersatt varje ord med Svenska Akademiens definition av ordet. ”I den påbörjade riktningen, i den påbörjade riktningen”, ”röd livsnödvändig vätska som forsar i vener och artärer” osv. Detta var tydligen så oerhört roligt att inte ens författaren själv kunde hålla sig för skratt. Hon fick kämpa mot undertryckt skratt under hela uppläsningen, men lyckades i alla fall ta sig igenom hela. Sedan var det hon och inte vi som tog till reträtt. Hon sade att det fick räcka och gick ned från scenen. Kulturkvällen var slut och eventgänget drog sig hemåt.
Eventgänget summerar:
- Vem säger att det satsas för lite pengar på kultur? (Med ett inträde på 40 kr per person, med mindre än 100 deltagare och med ditflugna gäster från Stockholm och Frankrike måste rimligtvis Ilmar Reepalu ha bidragit med en rejäl slant.)
- Kultur kan tydligen inte tas in i alltför stora doser åt gången. Därför var det 20 minuters paus mellan varje 10-minuterstalare.
- I de lugnaste vatten. Mot all förmodan kan tydligen kulturfolk bli riktigt stökiga. Stanza såg det därför som säkrast att anlita en ordningsvakt.
- Man kan få allvarlig träningsvärk när man får kämpa med varje muskel i sin kropp för att hålla sig för skratt (det verkade som att de flesta som var på Stanza inte insåg det komiska i kvällen och det kändes därför säkrast att låtsas som att vi också tog det hela på fullaste allvar).
- Litteraturkväll på Inkonst får 4 av 5 på upplevelseskalan,
Att imitera Lili & Sussie är en aktivitet vi minns sedan barndomen. Marie drog vinstlotten och var den som fick vara Lili.
Uppladdningen hemma hos Robin innehöll bara kvalitetsmusik. Här ska Robin strax övergå till att spela luftnyckelharpa. Vi lyssnar på Genom eld och vatten med Sarek.
På Regnbågsfesten fanns roliga lappar att kategorisera sig med. Som kuriosa kan vi berätta att Kristina sin lapp till trots sa följande på Swing inn: "Jag har stängt av min radar"
På Chokladfabriken fick man se Lili, Sussie och Sussies rumpa.
I Top model säger de att man ska variera sina poser. Så när vi är tillbaka på samma plats som i ett tidigare photoshoot vill vi alla visa vår mångsidighet genom att ta fram en annan av våra mest naturliga poser. Björn visar sig vara en naturbegåvning.
Fortfarande snålaste bartendern i stan.
Eftersom Swing inn inte förstod sitt eget bästa att utnyttja den extra timmen var ju klockan bara barnet när man kom hem.
